CLARA GENTELE

Mitt värsta avsked spelar om sig självt varje morgon. Det börjar klockan 06.25 för att vara exakt. Det är den tid jag reser mig upp ur sängen och måste lämna honom för första gången. Jag gör min frukost och drar igenom hela morgonrutinen. 06.55 tassar jag över vardagsrumsgolvet och in i sovrummet. Kryper ner under täcket igen, trots att jag inte borde. Vandrar med läpparna från hans axel och upp i det lilla hålet precis bakom hans käke. Jag passar perfekt där. Tänkte det första gången jag hamnade där också, minns det så himla tydligt. 

07.10, varje morgon, måste jag springa upp och slänga på mig jackan för att inte missa tunnelbanan till jobbet. Vänder alltid i dörröppningen. "Bara, bara en gång till. Måste nudda honom en gång till annars kommer jag att dö, på riktigt."

Den där sista gången känns aldrig tillräcklig ändå. Det spelar ingen roll hur många gånger jag nuddar för jag måste ändå alltid lämna honom. Aldrig dör jag, men varje morgon gör det ont. Ni vet ju att jag älskar människor som sover. Att det inte finns någonting mer oskyldigt och fragilt än en människa som sover i ens säng. Ingen människa är så ömtåligt som den är sovande. Hela hans liv ligger ju i princip i mina händer och att lämna honom då känns liksom elakt. Jag överger ju honom då. 

Vad jag ville med det här inlägget vet jag nog inte riktigt. Behövde bara få ut en känsla jag 90% av alla mina dagar måste gå igenom innan resten av dagen kan börja. Men det finns mycket kärlek i den också. Så himla mycket kärlek.