CLARA GENTELE

Okej, vart ska jag börja? Jag skulle ha tränat och åkt iväg mot Billan efter jag signat avtal på iGoMoon igår(!!!!!!), men mamma ringde och hade fått tag på biljetter till Laleh i Globen så det var bara att skjuta på det. Min pappa spelade antingen Håkan Hellström eller Laleh för mig som liten. Jag är inte en fanatiker, jag lyssnar inte på dom konstant eller kan alla låtar dom någonsin gjort. Men dom berör mig på ett sätt som inte mycket annat gör. Min relation till musik överlag har aldrig varit speciellt stark egentligen. Musik är musik liksom, man lever starkare till det. Dansar mer, älskar mer, skrattar mer. Men det är sällan den berör mig på ett "djupare" plan. Men när det väl händer, så berörs jag mycket. Det går hela vägen in till hjärtat som pumpar ut det i kroppen. Man känner liksom musiken i hela blodet. Och det är bara Håkan och Laleh som lyckats få mig att känna så.

Jag hade noll förväntningar igår. Men när hon öppnade munnen höll jag på att börja gråta. Så jag satt i två timmar med gråten i halsen för att hon var SÅ.JÄVLA.BRA och SÅ.JÄVLA.STARK. Hennes artisteri är skört, precis som Håkans. Man är liksom rädd att ta sönder henne om man applåderar för högt. Hon känner varenda mening hon sätter ton på och man känner med henne. Det är en sån människa som kan tysta universum och ändå bara viska. Magi.