I glädje och i sorg
Jag startade söndagen med brunch på NAGG tillsammans med mamma och hennes Majken. Älskade, älskade ni. Tack för det.
Resten av söndagen var skitdålig. I mitt huvud fanns en väldigt fin söndag, men den blev så himla värdelös. Är det någonting jag inte klarar av så är det dåliga, lediga dagar. Har jag bestämt mig för att ligga i en soffa hela dagen, absolut. Men när inte tanken är det och det ändå blir så, då tycker jag livet är fruktansvärt. Jag hade planerat in vilodag idag också för att kunna ta tillvara på min lediga söndag så jag fick inte träna. Dessutom känns det som att kroppen är och tassar på en förkylning, så jag ville verkligen inte ta mig dit idag.
Klockan 18 tog jag dock mitt sunda förnuft till fånga och åkte till gymmet ändå. Jag körde lågintensivt, bara förbränning på 60% av max. Inga vikter, bara kondition och rörlighet.
Jag har sagt det förut och kommer säga det många gånger till; Jag önskar att jag, om så bara för en sekund, fick dela med mig av känslan som infinner sig i min kropp när jag får slå ut energi fysiskt. Hur lätt hjärtat blir, hur hjärnan får släppa taget en stund. Att kliva in i min tränings-bubbla är som att få pausa. Oavsett om det handlar om rörlighet eller tunga lyft. När jag är där så är jag bara där. Jag agerar på det sättet som jag behöver just där och då. Ibland går träningen åt helvete, vissa gånger känns det som att den gör allt annat än att läka mig. Då kan stegen därifrån vara väldigt besvikna eller arga, men det är ändå alltid med lättnad. Känns det inte bra just där och då så kan jag landa i det faktum att jag vet om att det ÄR bra. Det är aldrig negativt för mig.
Och med det sagt säger jag godnatt och vi hörs. Jag ska somna med hans andetag i nacken ikväll. Nära, nära. Imorgon kommer bli en dag av fullkomlig lycka eller den raka motsatsen. Håll tummarna för mig!