CLARA GENTELE

Alla vet att man förändras när man växer upp. Oftast förändras man till det bättre och är tacksam över det. Jag är tacksam. För mig handlade det bara om min egen självkänsla, det är den som vuxit till sig med åren. Ordentligt också, det kanske är därför den blir så påtaglig. Hela mina tonår var jag så mycket överallt. Jag var alltid den tjejen som så fort jag blev lämnad ensam, bara gick till bordet bredvid. "Vad pratar ni om då?" Skrattade trots att det inte var roligt, frågade en gång för mycket och gärna lite för högt. Osäker. Men var det någonting jag var väldigt duktig på, trots att det resulterade i ganska mycket fördomar, så var det att ta plats. 

Jag vet inte om det är mitt väldigt sociala jobb som gör att det tonats ner så pass mycket som det gjort, men någonting är det. För det första så är jag aldrig någonsin speciellt sugen på sociala tillställningar, vilket var det enda jag ville befinna mig på innan. Jag har aldrig lust och vill alltid backa ur. Med en social tillställning menar jag dock främst fester, utgångar, stora middagar osv. Inte en bio, en sommardag på stranden eller en hemmakväll med mina egna eller Zakarias vänner. För där får man den plats man behöver ändå, trots att man inte alltid känner alla som närvarar. Folk vet ens plats, liksom.

Och det är inte jobbigt att ha blivit som jag är. Jag trivs verkligen med mig själv och den jag är idag. Men det har gått oerhört fort allting. Ofta känner man utvecklingen hända, den tonas ner lite i taget. För mig har den gamla Clara verkligen dött. Pang, så dog hon. Och här står jag nu och vet varken ut eller in. Jag går in med tron om att jag på den där festen jag är på väg till, kommer ha ASkul med alla människor, kunna snacka ikapp och skratta åt sånt jag tycker är tråkigt. Så kommer jag dit och får jordens käftsmäll. Jag möts av tomhet och känner mig ensam, felplacerad och det värsta av allt, ointresserad. Av alla! 

Den känslan är den enda jag inte är kompis med ännu. Jag vill kunna gå till ett ställe och känna mig hungrig på det sociala, på människor. För andra människor är det mest intressanta som finns. Andras tankar, värderingar och åsikter. Förstår ni? Men allt som oftast känner jag bara att, nä. Fy fan vad alla här är ointressanta. HEMSK känsla, vidrig! Jag tänker sällan dåligt om människor men på just "fester" (vad kallar man det ens?) vilket främst är det "sociala sammanhanget" jag pekar på, så känner jag mig väldigt felplacerad. Jag känner mig förbi det där. Det sociala, falska spelet. Som inte är falskt alls för dom, men som är det för mig. Jag behöver sociala tillställningar som ger mig någonting. 

Extremt luddigt inlägg som inte alls har någon poäng. Men jag behövde skriva det. Jag tror jag behöver börja nätverka på riktigt. Få min sociala dos på något annat sätt. Ett sätt som tillfredställer mig.

Så, då var det sagt. Det här var begravningen för ett gammalt jag. Nu är det okej att släppa taget. Dags att hitta andra sätt att bli tillfredsställd på. Jag behöver inte vara någonting jag inte längre känner mig som och jag behöver inte heller dyka upp på sånt som egentligen "borde vara roligt". Mina vänner kommer inte försvinna från mig ändå. Och gör dom det, så är det okej. Allting har sin tid.