/
Allmänt /
Sol i Stockholm
Veckorna bara går och går och det händer väldigt mycket i livet nu. Jag tror jag har fått magsår av allt tänkande och kännande. Behöver boka en tid hos läkaren men är snål och envis. Jag orkar inte med sånt där. Det känns löjligt. Men det är det ju inte. Man ska aldrig någonsin tycka att kroppen är löjlig, den talar ju alltid sanning på något sätt. Allt inuti oss är ett resultat av det som händer utanför, om ni förstår vad jag menar. Och det utanför just nu, den senaste tiden, har varit jobbigt. Är jobbigt. Allt som inte är under kontroll skapar ångest för mig. Allt. Men ikväll får jag hämta hem Z från Arlanda iallafall. Dagarna har gått fort utan honom. Så fort att jag inte tror att jag saknat honom. Sen reflekterar jag över mina dagar och inser att minst varannan tanke på något sätt leder mig till honom. Jag ser alla blåa bilar för att han älskar blått, köper omedvetet hem sakerna han tycker om för att dom ska finnas där när han öppnar kylskåpet. Ni förstår poängen. Det är då man börjar inse att saker faktiskt är på riktigt med någon tror jag. När vardagen hela tiden leder en tillbaka till honom.
Och i helgen åker jag till Göteborg med min bästa vän för att se den artist vars musik är den enda jag någonsin älskat på riktigt. Han har funnits med hela min uppväxt och jag vill gå fram till altaret dagen jag gifter mig till slutmelodin i Aprilhimlen. Han är bara han, helt enkelt. Min relation till musik har aldrig riktigt varit som andras. Sådär stor som i "jag kan inte leva utan musik". Men Håkan Hellström är jag i musikaliskt format. Konstig, djup, lycklig, tragisk och känns ofta rätt ologisk och märklig. Men trots det är han ändå alldeles självklar. Given. Glasklar. Helgen kommer bli bra helt enkelt.