CLARA GENTELE

Och löning. Det märks ju skulle man kunna säga. Det är dessutom första lönen på ett halvår jag inte behöver äta bark för att överleva. Herregud. Mitt älskade hjärta är hemma och jag behöver kärlekstanka ihjäl mig eftersom att han snart åker igen. Den här helgen har och kommer bestå av Open 17.1 som jag redan smackat av med Zak. Ska försöka få honom att köra alla open wodar med mig. Lunch ute i solen, middag på GRILL. Idag ska vi spendera kvällen i Stenhamra med våra småsystrar och göra egen sushi. Kommer bli 100% hur nice som helst. 

När jag var i tonåren (som att det var 1000 år sedan) hörde jag en teori som löd att småsyskon dras till en partner som är störst i skaran och vise versa. I en av Hannah och Amandas senaste poddar så sa dom det motsatta. Att stora ska vara med stora och små ska vara med små. Det har med värderingar att göra, hur man känner, tänker och ser på livet. Jag tänker att man som stor och liten lätt kompenserar varandras brister. Förstår ni vad jag menar? Om en liten har bekräftelsebehov och en stor alltid varit den som ger så klickar det. Men det klickar på fel sätt. Man ska inte kompensera varandras brister och på något sätt fylla "hålen" hos varandra  Den delen står du själv som ansvarig för. Jag tror det är när par "fyller i varandra" som dom känner att dom inte längre är sin egen person. Ofta har det nog inte att göra med det man sysselsätter sig med. Aktiviteter och sånt där. Bara hur man känner. Står min partner för att hela tiden höja alla dåliga delar av mig så tappar jag ju min egen utveckling. 

 

Nu har jag ju faktiskt varit i två seriösa relationer där jag testat båda och har efter denna lilla analys kommit fram till att (utan att vara partisk); Jag, Hannah och Amanda har rätt. Två stora ser livet på samma sätt och detsamma gäller två små. Jag och Zakarias är ju extremt olika varandra, verkligen. Men vi har samma värderingar. Vi förstår varandra och tänker lika när det kommer till det som är viktigt. Jag har ingen svaghet han ser bort ifrån och accepterar, bara svageter han hjälper mig att hantera, se från ett annat perspektiv och ibland helt och håller går emot. Blir arg och får mig att inse vikten av ett beteende som kanske inte alltid är okej. Men det har aldrig med värderingar att göra, bara hur vi är som personer. Vår personlighet. Och där är ju alla människor olika. Så summan av detta; Samma värderingar i livet är A och O. Kompensera aldrig varandras svagheter, höj alltid varandras styrkor. Vad tror ni? Vart krockar ni i era förhållanden?