11/11
Here and alive! Vilka dagar vi har haft i vår lilla värld och i vårt lilla land. Trump är president, katastrof. Samtidigt känner jag, precis som Isabella Löwengrip skrev på sin blogg, att det här är en tsunami som behöver få skölja över. Rensa! I USAs kaos har dock Sverige ett helt annat, ett kaos jag älskar. Det oförberedda kaoset. Jag har inte njutit av mina långa sträckor i bil och annat, men jag njuter verkligen av att se vårt annars väldigt organiserade land balla ur. När ingenting fungerar och vi helt plötsligt är tvungna att gå utanför det vi är vana vid, tänka ett steg längre. Människor puttade varandras bilar framåt, höll armkrok för att inte ramla, kom med mat till stillasittande billister. You name it! Vi blir fantastiska medmänniskor när vi inte har något val. Sorgligt att det bara kommer fram då dock. Annars älskar jag snön. Aldrig är det så vackert som när allting är inbäddat i snö. Gick upp på min takterass häromdagen med Z. Vi drog med en stor filt och la ut den över den si sådär 2 meter höga snön. Sen la vi oss där ett tag och stirrade upp i himlen.
Idag slutar jag 16, sen ska jag till mitt nya jobb och skriva på alla kontrakt. Om jag kommer dit, vill säga. Planen efter det är träning och därefter mys hos Billan med Sumpan. Sover gör jag med Emelie. Mysade sista kvällen med Z igår, för idag åker han igen. Vi åt våfflor mitt i natten och kollade på barnfilm. Han kollade, inte jag. Jag somnade ingosad i hela honom. Ville bara ligga nära. Det var ett år sedan Robin dog igår. Ett helt år. Kommer alltid sakna honom. Inte varje timme eller minut, men genom hela livet. Han kommer alltid fattas.